Jubileumstal

Historik till Gillets 70-års jubileum

Skrivet av och uppläst på jubileumsfesten den 14/2 2003 av Eva Thulin.

”Nu är vi alltså komna till en mogen ålder – både Gillet och många av dess medlemmar. Men vi är inte äldst, inte rikast, men, kör för det – VACKRAST. Det kan i alla fall inte motbevisas.

Nej. Först ut med att bilda ett gille var stockholmarna ( bittert, men det är bara att erkänna ). Redan 1856 bildades Gotlands Gille i Stockholm av GOTLÄNDSKA MÄN. Så har det också förblivit, vilket bör påpekas. Inga damer göre sig besvär. En gotländsk kvinnas fastländske och lagvigde make kan däremot erhålla medlemskap. 50 år senare bildade man föreningen Gutnalia, för både män och kvinnor. Gotlandskvinnorna bildade sitt eget Gille i Stockholm 1923.

Göteborgarna fick sitt Gille 1911 som just fyllt 90 år. Örebro och Norrköping samlades på 1920-talet.

Därför kan man undra varför det dröjde så länge innan gotlänningarna här i Skåne, kom till skott. Men den 6 oktober 1932 gick två herrar, Eberhard Nilsson och Herman Westöö, ut med en kallelse till sammankomst i Hotel Savoys festvåning, lördagen den 15 oktober kl. 6.30 em. Syftet med sammankomsten var förutom, att äta en sexa bestående av stort smörgåsbord med varmrätter, pilsner eller bordsvatten och kaffe till ett pris av kronor 5:50 inkl. dricks, också bilda ett Gotlands gille i Skåne.

Så skedde. De 23 grundarnas namn finns med all respekt och vördnad förstås bevarade.

Det första konstituerande sammanträdet hölls de 21 januari 1933. Därför kan vi se både 1932 och 1933 som födelseår. Det 70:e årsmötet har alltså för en stund sedan avverkats.

Som ett oeftergivligt villkor för att vinna medlemskap fordrades att kunna förstå det gotländska tungomålet. ( Kan Fp och Leijonborg möjligen haft tillgång till detta protokoll? )

Man får ganska ofta frågan: Vad gör ett sånt där gille egentligen? Det kräver lite eftertanke…. Man kan ju alltid gå till stadgarnas första paragraf och uttrycka den på ett enkelt vardagsspråk: Vi samlas kring något som vi tycker är värdefullt; Gotland och det gotländska. För de flesta av oss betyder det hembygden, ursprunget. För andra är det ett helt koncept som de kommit att älska.

Vad vi gör? Då får man bli lite mer mångordig. Det har ju inte varit likadant under 70 år. Fester – Ja, Utflykter - Ja, Studiecirklar – Ja, Föreläsningar – Ja, Underhållning –Ja, Varpa – Jaa. Banden med Gotland har förstås alltid varit den ledande tanken i verksamheten. Det har Gillet visat på flera sätt. När Kockums mekaniska verkstad – salig i åminnelse – 1936 byggde motorfartyget Gotland – likaså saligt i åminnelse – skänkte Gillet en stor stilig silverplakett som faddergåva att sättas upp på någon spektakulär plats i fartyget. Det bör påpekas att initiativtagare och idégivare var verkställande direktören i Guldvarubolaget, Einar Alyhr, då klubbmästare i Gillet.

Det gotländska, dvs. den gotländska kulturen, vill Gillet gärna vårda. Ett sådant initiativ tog Gunnar Johanson och i samråd med flera andra skapades så ”Kulturplaketten”. Den ville visa vår uppskattning av gotländsk eller på Gotland verkande personer för deras insatser inom kultursektorn. Fastlandsgutarnas belöning för kulturbärande gärning är den korrekta formuleringen. Flera andra gillen deltog, men ursprunget finns här i Gotlands Gille i Malmö. Den delades i begynnelsen ut på ”Haimkumstdagen” också salig i åminnelse.

När det blev för dyrt att gjuta fler plaketter tog göteborgarna över och omformade verksamheten. Själva orginalet tog vi själva hand om. Och Erland gjorde en vacker träskiva där den fästes. Nu utgör den ett informellt vandringspris, som delas ut till någon som gjort Gillet stora tjänster eller skvätt litet av sin berömmelse över Gillet, t.ex. Robert Wärff. Man blir ”Årets Hedersgute”. En ovansklig ära !

Det bidades en studiecirkel i gutamål, som i sin tur gav upphov till föreläsningar. De förste föreläsaren var högst den samme Gunnar Johanson, som gav oss glimtar ur det tvärvetenskapliga forskningsarbete som ägnas materialet från Korsbetningen. Föreläsningarna har sedan fortsatt och alltid varit välbesökta och mycket uppskattade.

Festerna speglar ju i hög grad den tid de äger rum. De sträcker sig från trettiotalets gåsamiddagar med bourgogne kaffe avec på Savoy i smoking och lång klänning för ett totalt pris av 6 kronor till dagens subventionerade middag till ett pris av, ja, ni vet. Gotländsk mat har man försökt hålla i ära. Det bjöds på hemlagade kroppkakor, både stekta och kokade, lammstek var länge den givna huvudrätten. Och saffranspannkakorna har sedan länge varit tradition till kaffet. Förslag har väckts på lammskalle, men där går gränsen, för mig i alla fall. Inte får vi glömma Erlands ”dricku”, för många en gudadryck.

I gillets spralliga ungdom diktades, sjöngs och agerades det … Dagmar Edqvist iscensatte och författade – i nära samband med Johann Wolfgang Goethe ett drama – kanske rättare, ett spex – betitlat ”Brudrovet eller strandningen på Salvo rev, melodram i två akter med en del oväntade mellanspel”. Det här var långt före TV:s tid, så det man kunde skoja med, var radion. Man uppförde en illusorisk inspelning hos ”Gotlands rundradio, Lokrume, Hogrän, Sjonhem backe”.

Under senare decennier har gillet inte haft tillgång till sådana inhemska talanger, varför vi försökt att efter råd och lägenhet engagera proffs med gotländsk anknytning. Hela När-revyn gjorde en föreställning på Kronprinsen, Babben Larsson gästade oss efter en inspelning på teven, Alva Möllerström och hennes kvartett sjöng, spelade och läste dikter för oss. Många andra gäster från Gotland har bidragit till underhållningen.

Också varpan……..Fakta om pokalen

Jag har vänt mig till gamle vännen Nisse Jacobsson för att bättra på mina bristande kunskaper.

Jag låter honom själv berätta: ”Jag” är alltså Nisse. ”En höstdag 1946 färdades jag per cykel i riktning mot Limhamn. I höjd med nuvarande Kronprinsen fick jag uppleva en märklig syn. I bortre änden av Mariedals idrottsplats fanns en gräsplan, där en liten hop av släktet Homo Sapiens för den oinvigde rörde sig till synes helt meningslöst fram och tillbaka på en sträcka av 20 meter. Men för mig var detta en välbekant och storslagen syn. Det blev mitt första möte med eldsjälar och varpakastare som Herman Westöö, Ingvar Lindström, Elis Larsson, Edvin Larsson, Ernst Johanson, Yngve Widqvist, Carl Greek och de var alla medlemmar i föreningen Gotländsk idrott FGI, samtidigt som de var medlemmar i Gotlands Gille. Så småningom upphörde detta FGI – hade på slutet 5 betalande medlemmar”. Nisse blev medlem i FGI förstås, men inte i Gillet. Han tvärvägrade. Det rådde nämligen smokingtvång vid sammankomsterna och Nisses gamla studentsmoking fick hänga kvar i Unghanse i Öja. Kanske påverkade den gode Nisse de styrande så att de följde de nya trenderna och samvaron förenklades.

Pokalen – den ståtliga kom till genom insamling bland medlemmarna – Nisse tror ca 20 kronor per man – och det tävlades om den hela sommarsäsongen. Alla mötte alla. Sen krånglades reglerna till och hela varpaverksamheten gick in i en Törnrosasömn. Men prinsen som väckte den sköna var förstås Erland, vår egen Mr. Varpa. Nya regler skapades och varpadagen blev till en trevlig utflykt i det gröna.

Låt mig slå ett slag för denna ädla sport genom att delge er mina egna erfarenheter: Jag har aldrig tidigare i mitt liv före Gotlands Gille kastat varpa. Men eftersom jag många gånger skrivit ut Erlands uppmaning till gillets damer att ställa upp, så kände jag att appellen riktade sig till mig. När så den snälle Gunnar Holma bjöd upp, så tackade jag ja. Han söker ju inte egen ära och berömmelse. Först 2001 och helt ovis av erfarenhet kom jag till Hammars park i höstas också.

Där fanns bara riktiga varpakastare och så den unga Maria (flickvän till en av Ahlbergs sorkar ) och jag. Det finns en stor skillnad mellan Maria och mig – hon är nämligen lovande och det kan ingen beskylla mig för att vara.

Nå, solen sken, parken är ljuvlig, många goda glada vänner hade samlats. Bäddat för succé.

Kastarna log med sammanbitna tänder. De var taggade till tusen. Efter mina första kast blev leendena breda och avslappade. Sen blev de välvilliga. Gunnar hade lärt mig att sätta fram vänsterfoten samtidigt som högerarmen svänger bakåt. Det räckte inte långt. Ingalill tipsade mig om att höja högerarmen så högt jag kunde vid utkastet. Det såg bättre ut. Så påpekade Tore att jag skulle hålla stenen horisontellt. Jag tog det till mig. Så nu….vänster fot fram, höger arm bakåt, sten horisontellt och HÖGT UTKAST…..Stenen flög---vertikalt rakt upp i luften och enbart det faktum att jag snubblade på mina stora fötter, räddade livhanken på mig och att jag kan stå här nu.

Jag skördade inga lagrar, hotade inte någon, hade en snäll och överseende partner och hade hjärtans kul. Kommer tillbaka nästa år också om makterna står mig bi. Med den här bakgrundsberättelsen, så tycker jag att många fler skall unna sig en lekfull dag under den gotländska flaggan i Hammars park. Karlar är tyvärr så fyllda av prestationsbegär, så jag vänder mig i första hand till mina gillessystrar.

KOM IGEN TÖISAR !!

Eva Thulin